Hon den där, Evelina.
För att ni ska kunna läsa och förstå vilken filosofi jag tränar efter lär ni också få en chans att få ett litet hum om vem jag är som person - och vem är sämre på att berätta om sig själv än just än själv? Jag ska göra mitt bästa!
Jag föddes i söderort, Stockholm med mina föräldrar och storasyster. Jag föddes i princip med ett brinnande hundintresse och sprang runt med alla grannars hundar så fort jag fick chansen. När jag var åtta år hade jag äntligen tjatat hål i huvudet på mina föräldrar och vi skulle åka och TITTA på en liten tik från spanien, tidigare gatuhund. Självklart kom vi hem med den där svart/vita lilla byrackan vid namn Sasha. Den hunden lärde mig mycket, jag läste tonvis med böcker, kom i kontakt med klicker, började med agility och hon kunde lika mycket trix som min hjärna var kapabel till att komma på. Tyvärr fick vi ta bort henne, fem år gammal då hon hade en parasitsjukdom (leishmania) - på den tiden hade man inte lika mycket kunskap som idag och medicinering fanns inte på kartan.
Jag var utan egen hund i två år, istället tog jag hand om en bekants greyhound då ägaren var mycket sjuk. Denna dam, vid namn Stormy, lärde mig väldigt mycket om tillit, relation och samspel. Det tog nio månder innan hon började lita på, en mycket vek men kärleksfull hund. Vi körde väldigt mycket drag och en del lydnad.
Tillslut vid fjorton års ålder, då mitt liv var ett emotionellt kaos (vilket det ofta är för personer i tidiga tonår) kom mannen i mitt liv in - bordercollien Milaz. Fyra månader gammal och jag var hans femte ägare - ja, valpen var ett nervvrak men det tog inte lång tid innan vi fick bukt på problemen och bekämpade rädslorna. Denna underbara kille fick följa med mig till värmland där jag började Forshaga akdemin, Hundsportsgymnasiet. Det är inte klokt vad tiden har sprungit iväg men jisses vad jag lärde mig mycket. Det finns ingen sport som vi två inte testat på och det finns ingenting som vi inte har kunnat klara att ta oss igenom heller.
Milaz introducerade mig även till tävlingvärlden och vi började med agility. Det tog inte lång tid innan vi var uppe i både agilityklass 3 och hoppklass 3 men kort därefter fick han problem med ryggen och armbågar. Hindrena på tävling är ganska höga i largeklassen och jag kände att det inte är värt att slita ut hunden p.g.a. att jag vill komma till SM. Vi började med lydnad och vips så var vi i elitklass och härjade!
I och med att skolan hade ett stort utbud av sporter och kunskap, kom jag i kontakt med sporten IPO. Vi hade en egen grupp där vi varvade teori med praktik men också en egen figurant, idag tävlingsfigurant - Rikard Lilja. Det fanns allt från shelties, amstaffs till schäfrar i gruppen. Milaz blev en tuff IPO-border och skyddet uppskattas fortfarande trots att det är spåret som vi fokuserar mest på, på senare dagar.
Skolan erbjöd även en drös med hundkurser. Jag fick läsa om hundens mentalitet, avel, sjukvård, hundkunskap, dressyr, metoder, första hjälpen, massage m.m. Jag fick även chansen att få vara med på föreläsningar som hölls av bl.a. Fanny Gott från Klickerklok, Heidi Billkvam, veterinärer, tränare till servicehundar och mycket mer.
Jag började nu bli sugen på en till hund, stackars Milaz höll ju nästan på att gå in i väggen av allt tränande! I och med att Anna Bergström var en av lärarna på skolan (en av favoriterna) så kom jag i kontakt med den fantastiska rasen Belgisk vallhund, malinois. Anna är nämligen ägare till Kennel Prosport. Det tog inte lång tid innan jag blev fodervärd till min malinois tik Prosports Cheetah. Idag är jag överlycklig som kom i kontakt med Anna då jag inte alls hade någon aning om vad för linjer som jag uppskattade och tyckte var bra, jag hade egentligen kunnat fått vad som helst i kopplet och varit nöjd.
Idag tycker jag om linjer från Klemm vom Roten Falken, Oskar vom Löwenfels, Kolos des Deux Pottois, Elgos Du Chemin Des Plaines och självklart Clip! Min kära tik har både Klemm, Oscar, Elgos och Clip i stamtavlan vilket för mig inte kan bli bättre än vad det är!
Vi började med IPO när hon var nästan tre år (Mars 2013). Vi hade tävlat någon lydnadstävling innan men det tog ganska lång tid innan hon mognade på sig mentalt och jag hade inte bråttom alls. I oktober samma år debuterade vi i IPO klass 1 och visst kom vi igenom, sommaren efter i augusti körde vi tvåan trots att vi inte tränat skyddet regelbundet och i oktober två stycken treor med en veckas mellanrum och vet ni vad? Vi fick CERT i både treorna och är nu med i landslaget till FMBB - vårt första mästerskap blev alltså ett VM.
Prosport´s Cheetah, HD B ED 0: IPO/BHPI, IPOl, IPOll, IPOlll (2xCERT), LPll
Jag är alltså ganska grön på det här med IPO:t egentligen. Första malinoisen, första IPO-hunden, första två IPO tävlingarna i klass tre och nu ska vi helt plötsligt till Tjeckien. Är det tur? Nej, det är skicklighet och massor av timmar med träning samt en j*vla vilja och tydliga mål. Man ska alltid tro på sig själv och det man gör - det är viktigt att inte ta åt sig av folk som vill motarbeta en, varför ska man lägga ned energi på sådant trams?
Mina mål i år är givetvis att ge järnet på VM, hinna med två lokalprov innan, få Halo (tikens tilltalsnamn) till champion, tävla Schäferslager, belgar SM, FCI SM samt kvala till nästa års FMBB. Behöver vi placera oss? Nej, men det är givetvis vad vi siktar på!
Jag är 21 år, min hund är fyra och vi har många år framför oss. För mig är det viktigaste att vi älskar vad vi gör och gör det vi älskar samt att vi gör allting med ett léende på läpparna. Tävling för mig är inte det viktigaste även om jag brinner för det, det viktigaste för mig är att vi trivs ihop och får vardagar till gulddagar.
En människa och två djur på 35 kvadratmeter, det kan inte bli annat än lyckat! Nu hoppas jag att det finns massor som du kommer kunna ta nytta av, jag hoppas att jag ger någon inspiration och sätter igång hjärnverksamheten på de flesta. Mina träning brukar nämligen inte se ut som alla andras... Lika mycket hoppas jag att jag lär mig av att skriva om min hundträning och få ta del av era åsikter, tankar och idéer!
Det är svårt att erkänna att man är tillräcklig och att man duger,
men med dig är jag oövervinnlig.
